Nu.
Normalpopulation.
Jag har precis läst en artikel om samhällsvårdade barn/ungdomar, där menades samhällsvårdade barn/ungdomar placerade i dygnsvård i form av HVB-hem och Familjehem. I artikeln undersöktes dessa barn/ungdomars tillgång till välfärdsresurser, de resultat man hittat i artikeln gällande dessa ungdomar jämfördes med normalpopulationen.
Hur kan det som är normalt möjligen definieras? Kan normalt definieras? Vem bestämmer definitionen? Och framförallt, vem avgör vad som avviker från normen? Frågor, frågor, frågor, alltid frågor utan svar. Kanske syftar frågorna till att visa på komplexiteten med syfte att upplysa och take a point.
Kanske är det så att jag blir extra provocerad av detta ord, normalpopulation, för att jag enligt all statisk och forskning skulle tillhöra någon slags normalpopulation. Och min eftersträvan i livet är att vara så lite normal som möjligt och så mycket Josefin som möjligt.
Insikt.
Aha-upplevelser är min eftersträvan.
Min eftersträvan genererar ett insikts-beroende.
Det som var den bästa känslan leder till en stress.
Stress blir till ångest och ångest genererar ofta i sin tur insikt.
hästskratt, reklam, butiksnamn, frestelser, frustration: distraherar.
jag bär känslorna utanpå.
Det känns läskigt och farligt, livet. Jag bär känslorna utanpå.
Det känns överväldigande och oroligt, livet. Jag bär känslorna utanpå.
Det känns härligt och oförutsägbart, livet. Jag bär känslorna utanpå.
Det känns söndrigt och stressat, livet. Och ja, jag bär känslorna utanpå.
Återvändsgränd
jag.
Jag saknar mitt tonårsjag.
för att jag lät mej själv vara ledsen och nere på ett sätt jag sällan gör nu
Jag är rädd för mitt vuxenjag.
för att jag inte vet om jag klarar av det ansvaret som det innebär
Och jag känner inte mitt jag som är där i mellan.
för att jag inte har tid
bortskämd.
Är det prestationen? Ångesten över att inte duga? Men då kan jag berätta för mitt förvirrade jag att jag duger ju ändå, om jag inte klarar EN tenta av sex den här monsterterminen så är det kanske inte mera än mänskligt? (Märker du min tvivlan ändå?) Höga krav finns det, men inte från utbildningen, utan från mej själv. När ska man inse att den enda man presterar för i skolan är sig själv?
Trots långt uppehåll, är det som vanligt mest frågor i den här bloggen. Nu återvända till feminismen =)
Vardag.
Dock har jag nu i mitt stressade examensarbete-tillstånd börjat uppskatta små vardaliga situationer och beteenden. Jag kom på mig själv med att doppa te-påsen i mitt varma vatten med stort engagemang och med stor glädje ett antal för många gånger, eller ja, i alla fall fler gånger än vanligt.
Jag ser fram emot när mitt liv kommer till någon sorts vardag igen, dock ska jag byta vardag och det är inte helt tillfredställande. Jag kommer sakna staden och framförallt dig min underbara vän m.
Tack för min kämparvilja! (kan det räknas som en superhjälte-egenskap? *hoppas*)
What´s the thrill of "Förbjuden kärlek"?
Efter att ikväll blivit totalt knocked off me feet - förälskad i Twilight började jag tänka på detta fenomen, som verkar uppkomma oftare på filmduken än i verkliga livet. Kärleken i denna film beskrivs som stark, oemotståndlig och den ger ett löfte om "to-death-do-us-apart" på ett sätt som får vilka som helst att häpna av övertygelse. Men jag undrar som sagt om det verkligen är det förbjudna som förför mej? Jag tror att det snarare handlar om starka känslor och smärta. I Twilight och andra "förbjuden-kärlek"-filmer tvingar karaktärernas känslor dem att handla, att handla ärligt. Ärliga, starka känslor som handlar om smärta tar stor plats. Spänningen mellan dem i filmen är stor för att de vet att de inte borde dessa känslor för varandra, men spänningen och kärleken är för stor för att kunna låta bli. Denna tanke är ännu inte färdigtänkt, men som sagt, jag tror att det handlar om att smärtan de båda känner, över att de inte kan vara med varandra på samma sätt som andra, den smärtan gör att man (=jag, borde väl egentligen bara tala för mej själv) dras till deras kärlek, för att den är allt annat än vardaglig och lugn.
Ibland skäms jag över att komma från västvärlden.
En fruktansvärd smärta infinner sej i mitt bröst, men den är löjlig i jämförelse med vad de människor i Rwanda fick uthärda under 90-talet. Jag har just sett "Hotel Rwanda". Tårar rinner ner för mina kinder när jag tänker på hur svarta människor har behandlas med en sådan respektlöshet och som om de vore värdelösa genom tiderna, och hur detta är något som i allra högsta grad ännu pågår. Här tänker jag på hur vita människor världen över bara stod och såg på när folkmordet i Rwanda skedde. Tårarna speglar också den skuld jag känner över att vara vit, att vara uppväxt i löjligt trygga och lagoma Sverige. Här har vi underliga problem, problem som rör hur vi genom någon ny falsk och löjlig diet ska bli pinnsmala eller statusen som kommer med att ha snygga materiella ting och en bunt med sedlar i våra händer. Jag önskar att den här känslan ständigt brann i mej, känslan av att de problem jag ibland inbillar mej att jag har, knappast är problem utan möjligen små kullar, liknade vägbulor, jag behöver ta mej över och som jag även relativt lätt tar mej över.
Min intention är aldrig att förlöjliga eller underskatta att människor i Sverige också kan ha de förjävligt, de är jag såklart medveten om. Men det är inte dem människorna jag tänker på, utan mina tankar går till människor som klagar över att inte ha något jobb trots att dem inte söker några, människor som klagar på att de har lite pengar men sen går och köper en cafe latte var och varann dag. När ska vi inse att vi är lyckligt lottade och ta ner vår perfektionistiska fasad? Jag blir besviken, på mej själv och på resten av världen som bara stått och sett på när massaker har skett i (t.ex.) Afrika.
Afrika kommer alltid finnas i mitt hjärta.
Med livet som utgångspunkt.
Med en förkylning som aldrig vill gå över och ett långdistansförhållande på snart 3 år så är jag på gränsen till bitter. Långdistansförhållandet är mer än värt att kämpa för, men faktumet att endast kunna prata i telefon är för tillfället utmattande. Solen utanför fönstret hånar min förkylda kropp, "När du blir frisk gömmer jag mej igen!", och är inte lika uppmuntrande som jag minns den.
Kanske är de dags att jag slutar gnälla och inser att livet är det som händer medan jag pysslar med att vara nästintill bitter!? Med färre än 3 kurser kvar tills jag är färdigutbildad socialpedagog (och detta innan jag fyllt 25) skulle jag kanske inse att jag, som det så klyschigt kallas, "har hela livet framför mej"?
"Det finns aldrig nåt å gö' här"
Lyssnade precis på "mitt p3" och blev med ens väldigt irriterad på vad tjejen som berättade sa (möjligen har de med mitt tillfälliga (förhoppningsvis!) dåliga humör att göra mer än just tjejen på "mitt p3"). Hon berättade om Ånge; hur litet det var, hur inskränkta människorna som bodde där var och hur det alltid sas att det aldrig fanns något att göra. Efter att ha gått i skolan i Sundsvall och hälsa på sin pappa i Skåne, tyckte hon sig se att alla människor tyckte likadant vartän man var bosatt - "Det finns aldrig nåt å gö' här". Come on! Saker och ting blir som man själv gör dem till, det är inte själva Ånge, eller vilken annan geografisk plats du än må befinna dej på, som gör att det aldrig finns något att göra. Utan det är vi människor som tråkar ut oss själva. Det är ju vi som skapar saker att göra, dem finns ju inte bara.
Vill man ha någonting gjort får man göra det själv.
Visserligen kan det behövas lokaler, personal, ekonomiska resurser och eldsjälar till människor för att komma igång. Men vem säger att du inte kan vara en eldsjäl? Vi är jävligt lyckligt lottade i det här landet. Det finns resurser till så mycket bara man har lust att kämpa lite för det.
Men det sorgligaste är att upptäcka är att vi alla är så förbannat bortskämda...
Jag menar inte att döma någon annan, jag känner mej lika delaktig som ni i bortskämdheten.
(Tar du inte åt dej blir jag överlycklig, då du har bevisat min åsikt osann, vilket vore helt underbart i denna fråga)
Lars.
Jag är svag för tafatta människor, eller mest tafatta roller, som denna, i filmer.
De människorna känns så äkta. De gör inget för att de måste eller för
att nån förväntar sig det. Kanske är inte de beteendet de har ett önskvärt
beteende av dem själva, för troligen har de inte ens möjligheten att
försöka leva upp till några normer eller förväntningar. De måste bete sig som de
gör, för allt annat gör ont. De är hemskt, såklart. Men äkteheten, som känns overkligt
reell även på film, den är så vacker. Jag saknar äkthet.
avvikare.
Detta citat slår mej i magen med en sån kraft att jag tappar luften (om jag ska ta användning av min dramatiska sida). Som den individualist jag är måste jag ändå erkänna att jag slås av sanningen i ovan citerade mening. Så fungerar jag, och många med mej, men kriget i mej om detta är långt ifrån vapenvila. I kriget hoppas jag på en vinnare och det är den sidan av mig som vill att alla människor ska få ses som en enskild individ. En enskild individ som inte representerar en grupp och därmed den gruppens egenskaper.
Men eftersom en sida av mej motvilligt måste erkänna att jag kategoriserar människor till höger och vänster utan närmare eftertanke, dras mina tankar till den städigt återkommande frågan "Varför?". I mitt huvud vinner den frågan alla priser, alla år, för bästa liveakt. Varför? Varför fungerar jag, och många fler, på detta sätt? Detta kategoriserandets fenomen? Troligen kommer inget "för att.."-svar på denna fråga. Även utan svar är denna fråga nåt som kittlar och envisas i mitt huvud. Grupptänkande. Kategorier. Ett överlevnadskitt? Måste det vara så?
Hur kommer det sej att jag så många gånger finner mej själv i en kamp om frågor som känns så otroligt hopplösa? Frågor kring fenomen och ämnen som inte har någon lätt lösning, vad säger detta om min person?
fastnat i tentaskrivandet.
Jag sitter nu i det hus jag växt upp och försöker värka fram lite text till en tenta, men mina tankar far hela tiden till Afrika (att mina pappa lägger golv i rummer bredvid och med andra ord sågar med sticksåg med jämna mellanrum gör inte heller koncentrationen bättre, men ingen bitterhet på honom). Jag har börjat känna saknad till Namibia på ett helt annat sätt nu. Jag saknar enkelheten, här finns falskhet på en mycket högre nivå. Jag saknar att kunna tänka klart, för tillfället är det nog mycket skolan som gör det grötit i huvet. Där kunde jag det. Vilket känns ologiskt. Men kanske var det de svåra förhållandena som gjorde att jag var tvungen att tänka klart, de fanns inte utrymme för petitesser. Här är utrymmet 50 gånger för stort. De blir en massa onödiga petitesser.
Men mest av allt gillade jag att kunna få ett perspektiv på det livet jag lever här, för att livet där var så annourlunda, därför var det lättare att hålla isär det med livet här.
Möjligen kan det ju helt enkelt vara såhär, att nu har det gått snart 2 månader och det som jag tyckte var svårt att hantera i Namibia har bleknat bort i minnet av allt det fina som det gjort med mej. Ändå vill jag i just denna stund göra Namibia till ett minne jag vill förhärliga.
kloka barn.
Vi borde alla lyssna mer på barn, de har en sån självklar inställning till saker och ting, analysera sönder och falskhet finns inte på kartan.
