Livet

Mina föräldrar och min lillebror har precis åkt härifrån, vi har varit på en liten minisemester i ljungskile i helgen. Det var väldigt mysigt, och jag saknar dem nåt så otroligt, jag har gråten i halsen och har mest lust att lägga mej och sova. Det styrelsemötet som inom några timmar stundar känns som en kraftansträngning, särskilt med tanke på att jag kan bli tvingad att skriva protokollet. Men vad sägs om att plocka fram optimisten i mej och ta en dusch, fixa och dona lite här hemma, äta en macka och sätta på leendet (dock inte det falska) och klara kraftansträngningen galant. Och efter mötet kan jag ta en tur på min nyagamla cykel som mina föräldrar hade med sej från hemtrakterna, som en belöning, kanske till affärn till och med. De vore nog en utmärkt idé.

Allt kommer att bli bra, din och min stående replik älskling. Vet du vad? Just nu tror jag faktiskt det också, vi har kämpat och kämpat och nu så är besluten i någon annans händer. Det låter som om vi har ett jäkligt dåligt förhållande du och jag, men jag ser det inte så, problemen är inte mellan dej och mej, utan problemen har vi var och en för sej och för att vi har våra egna problem blir det ibland svårt mellan dej och mej. Du är säkert den enda som kommer att förstå denna knasiga mening. Vi har ett fint förhållande du och jag, med massa kärlek, eller hur? ^^