Lycka?
En vacker tjej inspirerade mej just till denna fundering. Lycka?! Är det verkligen möjligt?
Mitt eget svar måste bli nej, för mej finns nog ingen lycka ändå. För det känns som ett ouppnåligt mål, som något som inte är realistiskt i det samhälle vi lever i. Vi utsätts under våran livstid för olika prövningar och händelser som vi inte kan styra. Min tanke blir då, om jag anser mej som en lycklig person, kan jag verkligen klara mej igenom alla händelser och prövningar och komma ut lika fullständigt lycklig som jag var innan. Lycka är nog snarare en obeständig känsla, som kommer och går.
Mitt nya livsmål blir då att skapa ens sorts inre harmoni, ett lugn och ett förhållningssätt till livet där jag är medveten om och accepterar att jag inte kan styra mitt liv helt och fullt. Utan livet består av händelser som jag inte kan kontrollera. Men som jag förhoppningsvis skulle kunna genomgå på ett relativt harmoniskt vis, med mitt lugna harmoniska inre.
en tanke som just fötts i mej, denna måste få tid att utvecklas.
Mitt eget svar måste bli nej, för mej finns nog ingen lycka ändå. För det känns som ett ouppnåligt mål, som något som inte är realistiskt i det samhälle vi lever i. Vi utsätts under våran livstid för olika prövningar och händelser som vi inte kan styra. Min tanke blir då, om jag anser mej som en lycklig person, kan jag verkligen klara mej igenom alla händelser och prövningar och komma ut lika fullständigt lycklig som jag var innan. Lycka är nog snarare en obeständig känsla, som kommer och går.
Mitt nya livsmål blir då att skapa ens sorts inre harmoni, ett lugn och ett förhållningssätt till livet där jag är medveten om och accepterar att jag inte kan styra mitt liv helt och fullt. Utan livet består av händelser som jag inte kan kontrollera. Men som jag förhoppningsvis skulle kunna genomgå på ett relativt harmoniskt vis, med mitt lugna harmoniska inre.
en tanke som just fötts i mej, denna måste få tid att utvecklas.
säg att du älskar mig.
Om det ens bara är hälften så sant det som händer i denna filmens rättssal, så är det riktigt riktigt illa! Ilskan, illamåendet och uppgivenheten tränger sej på.
Vad är de för korkade inskränkta människor som säger detta: "Detta är en mycket viktig fråga; Drack du alkohol innan du träffade pojkarna?" "Vad hade du för kläder?" Vad spelar det för roll? Tycker alltså den människan som frågar detta att när hans dotter är full och har kort kjol och stringtrosor så är det okej att våldta henne? Tycker den pappan att det då är helt uppenbart och självklart att hon vill?
Så nu vet ni alla tjejer där ute med kort kjol, stringtrosor och alkohol i blodet att ni vill ha sex! Gärna brutalt, med en colaflaska!
Min irritation över det här får inte plats i mej, vad sänder detta ut för signaler till våra ungdomar? Det är inte underligt att tjejer går omkring och kallar varann för slampa och hora, när de ser att det är de här vuxna gör. Säger att det är okej att bli våldtagen, när man har ett visst beteeende eller utseende.
Man ska kunna vara precis hur full man vill (nu menar jag inte att jag tycker att alla människor ska dricka, tar du fokus på detta har du inte förstått innebörden av detta inlägg) , kanske tom medvetslös på grund av alkohol och vara i princip naken men ändå inte bli våldtagen.
Det berättigar inte nån människas beteende att ta sig friheten att ha sex med någon pga utseende eller beteende. Och de människor som tycker att dessa tjejer som har kort kjol, stringtrosor och flörtar får skylla sig själva, skulle du säga samma sak om det handlade om din dotter? Jag ska kunna flörta och hetsa upp en kille hur jäkla mycket jag vill och ändå säga nej precis innan han kommer in i mej för att jag inte vill längre och mötas av att han respekterar detta, är det inte den världen där detta är möjligt som vi vill ha?
Vad är de för korkade inskränkta människor som säger detta: "Detta är en mycket viktig fråga; Drack du alkohol innan du träffade pojkarna?" "Vad hade du för kläder?" Vad spelar det för roll? Tycker alltså den människan som frågar detta att när hans dotter är full och har kort kjol och stringtrosor så är det okej att våldta henne? Tycker den pappan att det då är helt uppenbart och självklart att hon vill?
Så nu vet ni alla tjejer där ute med kort kjol, stringtrosor och alkohol i blodet att ni vill ha sex! Gärna brutalt, med en colaflaska!
Min irritation över det här får inte plats i mej, vad sänder detta ut för signaler till våra ungdomar? Det är inte underligt att tjejer går omkring och kallar varann för slampa och hora, när de ser att det är de här vuxna gör. Säger att det är okej att bli våldtagen, när man har ett visst beteeende eller utseende.
Man ska kunna vara precis hur full man vill (nu menar jag inte att jag tycker att alla människor ska dricka, tar du fokus på detta har du inte förstått innebörden av detta inlägg) , kanske tom medvetslös på grund av alkohol och vara i princip naken men ändå inte bli våldtagen.
Det berättigar inte nån människas beteende att ta sig friheten att ha sex med någon pga utseende eller beteende. Och de människor som tycker att dessa tjejer som har kort kjol, stringtrosor och flörtar får skylla sig själva, skulle du säga samma sak om det handlade om din dotter? Jag ska kunna flörta och hetsa upp en kille hur jäkla mycket jag vill och ändå säga nej precis innan han kommer in i mej för att jag inte vill längre och mötas av att han respekterar detta, är det inte den världen där detta är möjligt som vi vill ha?
Funderi.
Jag är fundersam. Högst fundersam. Om vi är en generation kvinnor som fått för sej att vi måste ha en man i vårt liv för att vara värda något. Det är ju bara sorgligt. Jag är och blir fundersam och nedstämd när jag tänker på det här. Vi är alla människor, människor som alla har olika intressen, åsikter, tankar och hemliga vanor. Varför tror vi att vi måste ha en person att dela det med?
Don´t get me wrong. Jag älskar kärlek och tror på att man har en (eller flera) själsfränder där ute. Men är det rätta sättet att försöka utvecklas tillsammans med någon, är det inte väldigt lätt att växa ihop, utvecklas till en enhet, inte två självständiga individer. Oh God, I need that! Bli en självständig person, en självständig, positiv och kreativ person.
Bekräftelse är säkert en stor anledning till detta fenomen. Men är en man verkligen den bästa personen att ge en bekräftelse? Särskilt om man inte kan ge sej själv bekräftelse.
Som sagt. Fundersam och nedstämd.
Don´t get me wrong. Jag älskar kärlek och tror på att man har en (eller flera) själsfränder där ute. Men är det rätta sättet att försöka utvecklas tillsammans med någon, är det inte väldigt lätt att växa ihop, utvecklas till en enhet, inte två självständiga individer. Oh God, I need that! Bli en självständig person, en självständig, positiv och kreativ person.
Bekräftelse är säkert en stor anledning till detta fenomen. Men är en man verkligen den bästa personen att ge en bekräftelse? Särskilt om man inte kan ge sej själv bekräftelse.
Som sagt. Fundersam och nedstämd.
kvinna.
hmm, kvinnorollen. romantik. fotbollsmammor. det är vad som gått igenom mina tankar ikväll och genom min kloke och ärlige väns.
hmm, så jag är en kvinna och jag råkar älska romatiska filmer och kärlek och tankar och känslor. Finns det dem som på allvar påstår att jag är sådan bara för att jag har det kvinnliga könet?
Men, grejen är den, att återigen var det lite ett sidospår, vilka spår som jag ofta dyker in på när jag kommer till den här sidan.
Jag vägrar tro att de är den fysikska formen på mitt kön som är anledning till att jag är "a sucker for romance", det kan vara lite inlärt beteende av vår värld om hur förväntan på flickor respektive pojkar ska vara, visst det går jag med på. Men jag anser också att mina "kvinnliga beteenden" är en del av den jag är.
Jag älskar tårar, känslor, bra, dåliga, funderingar, långanättermedändlösasamtal, romantiska överraskningar and so on. Varför ska det behöva vara en börda? För någon överhuvudtaget.
hmm, så jag är en kvinna och jag råkar älska romatiska filmer och kärlek och tankar och känslor. Finns det dem som på allvar påstår att jag är sådan bara för att jag har det kvinnliga könet?
Men, grejen är den, att återigen var det lite ett sidospår, vilka spår som jag ofta dyker in på när jag kommer till den här sidan.
Jag vägrar tro att de är den fysikska formen på mitt kön som är anledning till att jag är "a sucker for romance", det kan vara lite inlärt beteende av vår värld om hur förväntan på flickor respektive pojkar ska vara, visst det går jag med på. Men jag anser också att mina "kvinnliga beteenden" är en del av den jag är.
Jag älskar tårar, känslor, bra, dåliga, funderingar, långanättermedändlösasamtal, romantiska överraskningar and so on. Varför ska det behöva vara en börda? För någon överhuvudtaget.
med risk för tjat. Johanna Nilsson.
"- Försök att bli en punkt då och då, istället för att hela tiden vara ett frågetecken, sa hon.
- En punkt?
- Den avslutar. Den vilar. Den ligger där den ligger. Frågetecknet leder alltid vidare, i ditt fall till fler frågetecken, i enstaka fall till utropstecken. "
Citat ur Rebell med frusna fötter av Johanna Nilsson
Denna kvinna är fullständigt underbar och en mästare på att få känslor att fullkomligt sprudla ut ur sidorna i böckerna. I am amazed!
Just här känns det som att hon skrivit om mej, jag skulle behöva lite punkter.
Då var du här igen.
Kommer du någonsin försvinna under de här 3,5 åren? Troligtvis inte, kanske bli eller vara mindre från gång till gång. Men, jag tror nog ändå att du kommer finnas kvar.
Min lägenhet börjar kännas bra, det dröjer ett tag att boa in sej, jag känner mej splittrad.
Därför kommer detta inlägg bli mycket undeligt. Kanske är det bara sömn som behövs, innan jag börjar med känslan. För tanken, den är definitivt här.
Den enda som kanske kan förstå det här är du, my fellow superhero.
Min lägenhet börjar kännas bra, det dröjer ett tag att boa in sej, jag känner mej splittrad.
Därför kommer detta inlägg bli mycket undeligt. Kanske är det bara sömn som behövs, innan jag börjar med känslan. För tanken, den är definitivt här.
Den enda som kanske kan förstå det här är du, my fellow superhero.
catched.
When you fall and fall and fall, and fall...
it´s beautiful that you always have someone there to catch you
My catcher has a name
Rickard. Rickard. Rickard.
it´s beautiful that you always have someone there to catch you
My catcher has a name
Rickard. Rickard. Rickard.
Moment lost? tydligen inte. minne för evigt.
För någon timme sen när jag vandrade hem på min gata efter att ha inhandlat en lyxcappuccino på pressbyrån, så upptäckte jag för första gången sen jag flyttade hit i mars att det är vackert på min gata. Jag blev alldelens glad inuti, för att detta är ingenting jag känt förut, jag har inte vart i närheten av den känslan om min gata. Jag har avskytt husen och tyckt att gatan är allmänt tråkig. Men nu, nu var den vacker, kanske var det lyxigtheten jag kände över min pressbyråncappuccino eller kanske var det höstens vackra ljus. Well, hursomhelst var det fint, inuti och utanpå.
Denna stunden gav även en annan tanke, varför går jag ibland omkring och är avundsjuk på hur människor ser ut? Min tanke kring mitt eget utseende är ju att jag vill se annorlunda ut, inte som någon annan. Hur underligt är det då att jämföra sej och vara avundsjuk på hur andra ser ut? Det är ju bara jag som ser ut som jag (vad jag vet iaf ^^) och jag har alla möjligheter att se ut och klä mej på precis vilka sätt jag vill. The mind works in mysterious ways.
Denna stunden gav även en annan tanke, varför går jag ibland omkring och är avundsjuk på hur människor ser ut? Min tanke kring mitt eget utseende är ju att jag vill se annorlunda ut, inte som någon annan. Hur underligt är det då att jämföra sej och vara avundsjuk på hur andra ser ut? Det är ju bara jag som ser ut som jag (vad jag vet iaf ^^) och jag har alla möjligheter att se ut och klä mej på precis vilka sätt jag vill. The mind works in mysterious ways.
Värderingar.
Det är så underligt att man totalt kan tappa sina värderingar, eller kanske inte tappa men tappa bort. Jag glömmer så ofta vad jag tycker är viktigt här i livet. Ibland känns det som att jag slänger bort mitt liv på att fundera över saker som har hänt eller som jag inte vill eller vill ska hända i framtiden. Varför gör jag inget åt det istället? Passivitet är ingen attraktiv egenskap. Så mycket av min tid har gått åt till teven och serier på dvd, men jag är tudelad när det gäller det här eftersom jag älskar att jag kan slappna av totalt och glömma resten av världen när jag ser på teve, och just nu behövs det. Men kommer jag bli en såndär tjej som alltid tror att livet är en film?
En sån som inte riktigt vet vart hon själv slutar och tjejen i filmen börjar. Det är ju verkligen inget önskvärt. Återigen undrar jag vilket som kommer först, latheten eller helt enkelt att jag inte har orken till att vara aktiv? It´s a fine line.
Största delen av mina tankar som sagt spenderas på saker som kommer hända eller inte hända i framtiden, och det behöver kanske inte vara fel. Men vad har jag för nytta av allt detta framtidstänkande? När jag inte kan komma ihåg och ta hand om det som jag tycker är viktigt nu? När tankar om sånt som egentligen inte är relevant, eftersom att jag tror att framtiden händer vad jag än tänker, får ta stört plats och mina värderingar kraschar.
Jag har underbara människor i mitt liv, även om de inte fysiskt befinner sej i mitt liv, och jag själv upplever att jag försummar dem. Alla relationer behöver näring, så varför låter jag all min näring gå åt till att fundera på orelevanta saker?
En sån som inte riktigt vet vart hon själv slutar och tjejen i filmen börjar. Det är ju verkligen inget önskvärt. Återigen undrar jag vilket som kommer först, latheten eller helt enkelt att jag inte har orken till att vara aktiv? It´s a fine line.
Största delen av mina tankar som sagt spenderas på saker som kommer hända eller inte hända i framtiden, och det behöver kanske inte vara fel. Men vad har jag för nytta av allt detta framtidstänkande? När jag inte kan komma ihåg och ta hand om det som jag tycker är viktigt nu? När tankar om sånt som egentligen inte är relevant, eftersom att jag tror att framtiden händer vad jag än tänker, får ta stört plats och mina värderingar kraschar.
Jag har underbara människor i mitt liv, även om de inte fysiskt befinner sej i mitt liv, och jag själv upplever att jag försummar dem. Alla relationer behöver näring, så varför låter jag all min näring gå åt till att fundera på orelevanta saker?
tentaångest, stök och beroende.
(Tänk att mina inlägg här nästan alltid pryds av rubriker med tre tankespöken)
Så en tenta är väldigt snart belägen i mitt schema, så tentaångesten har infunnit sej. Välkommen.
Det här är inget ovanligt, det tentor som skrivits förut har även dem genomsyrats av denna ångest. Däremot har jag aldrig annars varit helt blank, det står verkligen still. Har inget att skriva om än så länge, inga tankar, inga idéer. Så förut var kanske ångest stor som en fotboll i magen, men nu, då har den kanske mera storleken av två eller tre badbollar.
Min lägenhet är stök, den är inte stökig på så vis att det är skitigt och hemskt mycket grejer överallt, inte enligt mej själv iaf (en väldigt pedantiskt person hade nog behövt terapi efter endast ett besök hemma hos mej). Utan problemet ligger i att det är för mycket inredningsgrejor överallt, möbler, prydnadssaker och tavlor högt och lågt. Det finns ingen samhörighet eller ordning på inredningen. Detta leder också till att det blir väldigt svårt att hålla ordning på andra saker, kläder, smycken osv. Problemet förvärras bara hela tiden av att allting annat i mitt liv snor så mycket tid, och med allting annat menar jag skolan, sen lär väl erkännas att umgänge med pojkvännen har tagit en massa tid också, men det klagar jag ju inte över:P Jag har alltså några saker och idéer liggande som skulle kunna göra lite ordning i mitt kaos, men har varken ork eller tid till att fixa detta.
Beroendet handlar om närhet. När man har levt i ett långdistansförhållande i ett år, där man endast träffats cirka 1 gång i månaden, och helt plötsligt har endast några få mil emellan, så blir man en närhetsjunkie. Jag klarade mej utan kramar av min pojkvän upp till tre veckor utan att störas speciellet mycket av det. Nu när vi har träffats varje helg i tre veckor, så känns det i mej som om jag ska avlida redan nu i denna stund, när han åkte ifrån mej tidigt i morse. Det här är ett otroligt underligt fenomen, jag vet enligt bevis från förut att jag klarar mej utan hans kramar i flera veckor. Psykiskt är jag alltså medveten om att jag klarar det här hur bra som helst. Men, fysiskt, i kroppen gör det på riktigt ont, min kropps längtan efter hans närhet är oändligt stor. Mycket underligt som sagt.
När huvudet säger en sak och kroppen och känslorna en annan, vilket är på riktigt?
Så en tenta är väldigt snart belägen i mitt schema, så tentaångesten har infunnit sej. Välkommen.
Det här är inget ovanligt, det tentor som skrivits förut har även dem genomsyrats av denna ångest. Däremot har jag aldrig annars varit helt blank, det står verkligen still. Har inget att skriva om än så länge, inga tankar, inga idéer. Så förut var kanske ångest stor som en fotboll i magen, men nu, då har den kanske mera storleken av två eller tre badbollar.
Min lägenhet är stök, den är inte stökig på så vis att det är skitigt och hemskt mycket grejer överallt, inte enligt mej själv iaf (en väldigt pedantiskt person hade nog behövt terapi efter endast ett besök hemma hos mej). Utan problemet ligger i att det är för mycket inredningsgrejor överallt, möbler, prydnadssaker och tavlor högt och lågt. Det finns ingen samhörighet eller ordning på inredningen. Detta leder också till att det blir väldigt svårt att hålla ordning på andra saker, kläder, smycken osv. Problemet förvärras bara hela tiden av att allting annat i mitt liv snor så mycket tid, och med allting annat menar jag skolan, sen lär väl erkännas att umgänge med pojkvännen har tagit en massa tid också, men det klagar jag ju inte över:P Jag har alltså några saker och idéer liggande som skulle kunna göra lite ordning i mitt kaos, men har varken ork eller tid till att fixa detta.
Beroendet handlar om närhet. När man har levt i ett långdistansförhållande i ett år, där man endast träffats cirka 1 gång i månaden, och helt plötsligt har endast några få mil emellan, så blir man en närhetsjunkie. Jag klarade mej utan kramar av min pojkvän upp till tre veckor utan att störas speciellet mycket av det. Nu när vi har träffats varje helg i tre veckor, så känns det i mej som om jag ska avlida redan nu i denna stund, när han åkte ifrån mej tidigt i morse. Det här är ett otroligt underligt fenomen, jag vet enligt bevis från förut att jag klarar mej utan hans kramar i flera veckor. Psykiskt är jag alltså medveten om att jag klarar det här hur bra som helst. Men, fysiskt, i kroppen gör det på riktigt ont, min kropps längtan efter hans närhet är oändligt stor. Mycket underligt som sagt.
När huvudet säger en sak och kroppen och känslorna en annan, vilket är på riktigt?
Konsten att ständigt ligga efter.
Hmm. Den konsten borde jag få nåt sorts pris för. Hur kommer det sej att jag alltid lyckas göra allt annat än just det jag ska göra? Varför är allting roligare än det ansträngande? Och nu är det inte givet att bara för att det är ansträngande så måste det vara tråkigt ansträngande, utan jag kan tycka att det är något roligt ansträngande. Såsom att till exempel sy; mer ansträngande än att kolla på teve, men egentligen mycket mer underhållande än nåt timmeslångt teveprogram om modeller.
Kan nån som är urusel på min konstform berätta för mej hur skönt det är att ligga före, eller åtminstone i takt med sin egen vardag? Din specialité ska alltså vara; ständigt före eller i takt med vardagen.
Tips är alltså mycket välkommna.
Jag tänker ibland att kanske skulle jag hoppa över ett moment lite snyggt och komma ikapp för en gångs skull och börja på nästa i tid, men detta känns så otroligt fel i min själ att jag mår illa. Jag vill inte va hon som inte gör vad hon ska. Fast kanske att det skulle va bättre att komma ikapp och göra bättre ifrån sej. Stressen att ständigt ligga efter skulle förhoppningsvis vara borta, detta skulle göra det lättare att koncentrera sej på att bara prestera bra.
Hoppa över och känna sej dålig för de? Eller hanka fram ständigt lite efter planeringen men inte lika presterande?
Kan nån som är urusel på min konstform berätta för mej hur skönt det är att ligga före, eller åtminstone i takt med sin egen vardag? Din specialité ska alltså vara; ständigt före eller i takt med vardagen.
Tips är alltså mycket välkommna.
Jag tänker ibland att kanske skulle jag hoppa över ett moment lite snyggt och komma ikapp för en gångs skull och börja på nästa i tid, men detta känns så otroligt fel i min själ att jag mår illa. Jag vill inte va hon som inte gör vad hon ska. Fast kanske att det skulle va bättre att komma ikapp och göra bättre ifrån sej. Stressen att ständigt ligga efter skulle förhoppningsvis vara borta, detta skulle göra det lättare att koncentrera sej på att bara prestera bra.
Hoppa över och känna sej dålig för de? Eller hanka fram ständigt lite efter planeringen men inte lika presterande?
Konsekvenser.
Mitt sommarjobb gör att jag behöver göra nåt jag aldrig gjort förut (eller ja, flera saker jag inte gjort förut). Denna speciella sak är att jobba natt, vaken natt. Eftersom detta är något nytt för min kropp så blir det en del konsekvenser av det arbetssättet.
1. Man vänder på dygnet. Och det här är ju en ganska självklar konsekvens då man måste få sin skönhetssömn någon gång, men eftersom jag är en sån människa som tycker att dagen börjar kring kl.09-10 där nånstans och slutar strax efter 18, så blir det inte mycket dag kvar till mej. det är lite tråkigt.
2. Datum försvinner. Man vet inte vad det är för veckodag och absolut inte vad de är för datum.
3. Den 3:dje, och för den här gången sista, konsekvensen är den som jag mest nyligen erfarit. Jag har under 1,5 vecka endast jobbat natt, men nu är det slut med det. Idag ska jag börja kring 15 och bara jobba kväll. Konsekvensen av det blev att imorse vid 05:15 vaknade jag med ett ryck och trodde att jag försovit mej. Jag trodde på allvar att klockan var 17:15, vilket skulle betyda att jag försovit mej ca 2 h. Detta skulle aldrig hänt mej förut, då jag aldrig för hela mitt liv skulle kunna sova så länge som 17 och för den delen inte ens till 15. När chocken väl hade lagt sej då jag kommit på att på mobilen så står det inte 05:15 på kvällen utan 17:15.
Jag skyller på nattjobb och ständig trötthet.
well, read´em and weap.
"Shave our heads, strip our clothes"
Portugal. The Man
Är det en beordning eller ett uppgivande? Var tanken att man skulle tycka synd om de som blir utsatta för rakningen och förstörelsen, eller var tanken istället att medlidandet skulle vara med dem beordrade att utföra sysslan? Jag antar att det svaret kan ligga i betraktarens ögon. Mina ögon säger uppgivande. Vad säger det om mej?
Är det en beordning eller ett uppgivande? Var tanken att man skulle tycka synd om de som blir utsatta för rakningen och förstörelsen, eller var tanken istället att medlidandet skulle vara med dem beordrade att utföra sysslan? Jag antar att det svaret kan ligga i betraktarens ögon. Mina ögon säger uppgivande. Vad säger det om mej?
Saknad.
Jag har en otrolig saknad inom mej. En hjärtskärande saknad. Jag har haft kärlek här i nästan tre veckor i sträck. Oj, vad det känns när den inte längre är här. Jag saknar er alla nåt så otroligt. När ni åkte härifrån ville jag inget annat än att följa med er. Och tårarna var efteråt ett faktum.
Men, jag funderar på att om jag kanske istället ska vara glad och skratta för att jag har er. Utan er vore jag ju ledsen hela tiden. Ni gör ju mitt liv till ett underbart liv. Det enda tråkiga är att ni alla är så långt bort.
Usch. så mycket närhet som jag nu har fått gör mej ju så mjäkig. Menmen, it´s totally worth it.
Men, jag funderar på att om jag kanske istället ska vara glad och skratta för att jag har er. Utan er vore jag ju ledsen hela tiden. Ni gör ju mitt liv till ett underbart liv. Det enda tråkiga är att ni alla är så långt bort.
Usch. så mycket närhet som jag nu har fått gör mej ju så mjäkig. Menmen, it´s totally worth it.
Johanna Nilsson. Again.
"Varför blir människor glada när det ser till exempel ett ovanligt frimärke, en ovanlig fågel eller en ovanlig blomma, men inte när det ser en ovanlig människa?"
Ur "Rebell med frusna fötter" av Johanna Nilsson
Ur "Rebell med frusna fötter" av Johanna Nilsson
Me?
Jag trodde att det var sömn jag behövde, vila och att nån tar hand om mej. Men i själva verket var det jag som behövde ta hand om nån nära mej. Ja, jag tänker kalla dej nära mej, även om du är 80 mil bort och jag inte träffat dej på ett halvår. Du är och kommer för alltid att vara min älskade Elin! Du gjorde mej glad idag, även om det var sorgliga nyheter du hade.
Jag tror att mitt största problem just nu är att jag hela tiden väntar på att nån ska komma och rädda mej på sin vita hingst. Men jag måste inse att det är JAG som måste rädda mej själv. Det är upp till MEJ att vara glad. Vart har den positiva Josefin tagit vägen? Om jag någon gång skulle gå till en psykolog eller liknande är min största rädsla att den människan skulle säga att jag inte hade nåt där och göra för att jag inte är deprimerad. Fine, jag är inte deprimerad, det är jag inte (hur kommer det sej att jag nu fick det där att låta som ett desperat försök att övertala er alla om detta:S). Men det som personen inte skulle veta är att jag inte är som jag varit, men hur ska denna personen ens ha en chans att förstå det? Är det kanske egentligen någonting som har med att bli vuxen att göra? Men, varför känns det då som att jag inte känner igen mej själv?
Jag tror att mitt största problem just nu är att jag hela tiden väntar på att nån ska komma och rädda mej på sin vita hingst. Men jag måste inse att det är JAG som måste rädda mej själv. Det är upp till MEJ att vara glad. Vart har den positiva Josefin tagit vägen? Om jag någon gång skulle gå till en psykolog eller liknande är min största rädsla att den människan skulle säga att jag inte hade nåt där och göra för att jag inte är deprimerad. Fine, jag är inte deprimerad, det är jag inte (hur kommer det sej att jag nu fick det där att låta som ett desperat försök att övertala er alla om detta:S). Men det som personen inte skulle veta är att jag inte är som jag varit, men hur ska denna personen ens ha en chans att förstå det? Är det kanske egentligen någonting som har med att bli vuxen att göra? Men, varför känns det då som att jag inte känner igen mej själv?
Ela.
"Jag vill krypa in i honom. Bygga mig ett bo i hans kropp."
Citat ur Johanna Nilssons Konsten att vara Ela.
Såhär känns det att ha din trygghet och att älska dej Rickard.
Pleased.
Tydligen, är det för mej mycket viktigt vilka ord som skrivs på denna sida. För det dröjer länge innan jag kan skriva något ibland, och ibland så börjar jag men blir inte nöjd och raderar bort allt det otillräckliga. Egentligen borde jag vara nöjd. Nöjdhet är något som sällan infinner sej i min kropp.
Gör det de i din?
Jag skulle behöva åka ut till en stuga vid vatten i en skog med endast myskläder,musik,en bok och vaniljte som sällskap. Möjligtvis en människa till som kan skydda mej för läskiga grejer i skogen som jag tydligen är rädd för även fast jag inte vet vad det är jag är rädd för. Samma människa kan även vara duktig på att laga mat och inte sugen på att prata, för det skulle jag behöva låta bli med. Kanske skulle jag oxå behöva något sorts skrivdon, så att jag kan dokumentera tankarna. Så det jag skrev i början av stycket, om att det var det sakerna jag radade upp som jag endast skulle behöva, var en lögn.
Denna resa skulle behöva göras för att jag har ibland problem med att veta vart jag slutar och andra människor börjar. Vilka problem som är mina problem, egentligen och vilka problem som är andras. Egentligen. Vilka skratt som är mina, vilken stil som är min, vilken smak som är min. Helt enkelt skulle jag behöva mera tro på vad som är mitt, i denna något hypade individualistiska värld.
Well, not entirely satisfied.
Gör det de i din?
Jag skulle behöva åka ut till en stuga vid vatten i en skog med endast myskläder,musik,en bok och vaniljte som sällskap. Möjligtvis en människa till som kan skydda mej för läskiga grejer i skogen som jag tydligen är rädd för även fast jag inte vet vad det är jag är rädd för. Samma människa kan även vara duktig på att laga mat och inte sugen på att prata, för det skulle jag behöva låta bli med. Kanske skulle jag oxå behöva något sorts skrivdon, så att jag kan dokumentera tankarna. Så det jag skrev i början av stycket, om att det var det sakerna jag radade upp som jag endast skulle behöva, var en lögn.
Denna resa skulle behöva göras för att jag har ibland problem med att veta vart jag slutar och andra människor börjar. Vilka problem som är mina problem, egentligen och vilka problem som är andras. Egentligen. Vilka skratt som är mina, vilken stil som är min, vilken smak som är min. Helt enkelt skulle jag behöva mera tro på vad som är mitt, i denna något hypade individualistiska värld.
Well, not entirely satisfied.
det är alltid bergochdalbana.
Jag kom att tänka på en sak alldelens just nu, jag lyssnar på Kings of Leon - Knocked up, mest för att du just nämnde den låten för mej. Men oxå för att de är, precis som du sa, en enormt bra låt. Saken jag tänkte på var iaf att du och jag aldrig nånsin kommer att ha en låt som är "vår låt". Både du och jag är alldelens för stora musikfreak för att de ska kunna bli EN endaste liten låt som ska räcka för att vara du och jag. Jag kommer på en sak, du brukar kalla dej för min kaospojke, vet du vad jag är?
Jag är din bergochdalbana. Och precis som du är kaospojke på ett bitterljuvt sätt för mej, så hoppas jag att de är så för dej med min bergochdalbana.
Men, I just realized, om du inte skulle vilja vara med en bergochdalbana så skulle du inte vara tillsammans med en. Precis som jag inte skulle vara med en kaospojke om det inte vore så att det är en kaospojke jag vill ha.
Jag är din bergochdalbana. Och precis som du är kaospojke på ett bitterljuvt sätt för mej, så hoppas jag att de är så för dej med min bergochdalbana.
Men, I just realized, om du inte skulle vilja vara med en bergochdalbana så skulle du inte vara tillsammans med en. Precis som jag inte skulle vara med en kaospojke om det inte vore så att det är en kaospojke jag vill ha.
Allt kommer att bli bra.
Mina föräldrar och min lillebror har precis åkt härifrån, vi har varit på en liten minisemester i ljungskile i helgen. Det var väldigt mysigt, och jag saknar dem nåt så otroligt, jag har gråten i halsen och har mest lust att lägga mej och sova. Det styrelsemötet som inom några timmar stundar känns som en kraftansträngning, särskilt med tanke på att jag kan bli tvingad att skriva protokollet. Men vad sägs om att plocka fram optimisten i mej och ta en dusch, fixa och dona lite här hemma, äta en macka och sätta på leendet (dock inte det falska) och klara kraftansträngningen galant. Och efter mötet kan jag ta en tur på min nyagamla cykel som mina föräldrar hade med sej från hemtrakterna, som en belöning, kanske till affärn till och med. De vore nog en utmärkt idé.
Allt kommer att bli bra, din och min stående replik älskling. Vet du vad? Just nu tror jag faktiskt det också, vi har kämpat och kämpat och nu så är besluten i någon annans händer. Det låter som om vi har ett jäkligt dåligt förhållande du och jag, men jag ser det inte så, problemen är inte mellan dej och mej, utan problemen har vi var och en för sej och för att vi har våra egna problem blir det ibland svårt mellan dej och mej. Du är säkert den enda som kommer att förstå denna knasiga mening. Vi har ett fint förhållande du och jag, med massa kärlek, eller hur? ^^
Allt kommer att bli bra, din och min stående replik älskling. Vet du vad? Just nu tror jag faktiskt det också, vi har kämpat och kämpat och nu så är besluten i någon annans händer. Det låter som om vi har ett jäkligt dåligt förhållande du och jag, men jag ser det inte så, problemen är inte mellan dej och mej, utan problemen har vi var och en för sej och för att vi har våra egna problem blir det ibland svårt mellan dej och mej. Du är säkert den enda som kommer att förstå denna knasiga mening. Vi har ett fint förhållande du och jag, med massa kärlek, eller hur? ^^
