Filmmusik.
Som man kan förstå om man har läst min blogg förut så är jag ett stort fan av känslor. Det är underbart. Och alldeles för bara nån vecka sen så insåg jag varför jag ibland kan försköna det där mörka känslorna. Jag kan ibland få en liten förälskelse för människor eller situationer där människor mår dåligt. Alltså, jag inser hur sjukt de här låter, men jag menar nog bara att jag inte är rädd för de. Jag är inte rädd för det mörka, som sagt kan jag ibland gilla de.
Det låter himla underligt och deppigt det här, men jag antar att det är lite min fascination för det mörka och det underliga som gör att jag utbildar mej till nåt som har som uppgift att försöka hjälpa "de mörka och underliga" att må bra och accepteras.
Här kan man ju lätt slänga in den berömda "sägningent": "Jag tror att man måste ha mått dåligt för att kunna vara ärligt lycklig", de passar ju otroligt bra. Särskilt när jag tror på det.
Jag tror att jag måste gå och vattna mina blommor. Soon, I´ll be back.
Filmmusik alltså, är de nån som kan uppfinna nån slags grej man kan operera in i skallen, som någon slags ipod som väljer ut låtar att spela upp i huvet utifrån vilket humör man är på eller vilken situation man är i? Fine, lite "ally mcbeal"-feeling sådär.
Hmm, var hon inte lite smått psykiskt sjuk? de är det man ska bli alltså, för att få en "teamsong"..
If they don't put me away, it´ll be a miracle.
När jag var fjorton var jag nog ganska bekymmerslös och bekymmerna jag har nu, de kanske egentligen inte är så stora, men jag känner mej som om jag regerar och agerar utifrån en fjortonårings perspektiv, inte som en som ska fylla 22 iallafall. Och jag gillar inte att känna mej barnslig. Jag vill bara fly.
The worrying kind.
So? I am.
Jag skulle bara vilja tycka att de är okej. Men de tycker jag inte. Att vara "sån" stör mitt liv. Jag kan inte leva.
Jag vill så gärna orka. Jag vill så gärna vara positiv. Jag vill så gärna ha kontroll över mej själv.
Det har jag inte.
Min undran, som oxå bara gör de hela värre, blir dock; är de lathet? eller är min ledsenhet riktig? äkta?
Är det en så att jag är så lättpåverkad av den här världen som vi lever i, där depression är "den nya folksjukdomen" och "mörka" och "deppiga" ungdomar är en del av allas vår vardag. Som om det är accepterat, som om de genom att vara accepterat är något som "hör till vardagen" och inte behöver göras nåt åt? Är det så att jag helt enkelt bara är påverkad av detta eller är jag egentligen bara lat? Har jag bara blivit förslappad, och är det därför jag inte orkar med vardagens krav, eller ja, min vardags krav. Det här den ständiga undran jag har, den snurrar och snurrar och snurrar runt i huvudet. När är det dags att ta reda på det då? Vem kan svaret på frågan?
Nu, genom att skriva det här, så blir jag återigen orolig att jag oroar folk i onödan, folk som bryr sej om mej. Jag tycker inte att ni har något att oroa er för, jag skulle aldrig göra något för att göra illa mej själv. Det är inte värt det, jag tror inte heller att det hjälper. Jag vill ju må bra, jag vill vara glad och stark. Och jag vill inte fly från det som gör ont, jag vill få det att försvinna för gott.
Och här svart på vitt så låter det så mycket värre än vad det nånsin är eller har varit. Kanske det här är mitt sätt att fly?
Jag behöver ha solen. Vart är du nånstans? När ska jag få sitta på min balkong i solglasögonen och dricka morgonkaffet? Ge mej det nu! snälla!!?
you won´t know.
Jag kanske skulle kunna skylla denna förvirring på min flytt. Omorganisering på hög nivå. Och sjukdom i skepnad av förkylning gjorde ju inte förvirringen mindre under flytten. Tur att jag hade mina superduper-föräldrar här då, och sen nu i helgen min superduper-underbara pojkvän! Jag är lyckligast i världen som har er!
Förvirringen gör det inte heller lättare att hinna med det man ska, när man inte har någon koll på vad man ska göra, så är de väldigt svårt att få det gjort. :S
Jag har en hektiskt helg framför mej, den kommer säkert vara rolig, men just nu är jag mest stressad. Kanske skulle sy och fixa lite nu egentligen.
Jag är inne i en sakna-och-längta-period. Vill inte vara där jag är just nu, utan längtar bara efter nåt annat. De är inge roligt, även om man är glad för stunden och skrattar, så är det alltid nåt som hänger över en som man saknar eller längtar efter. Och just nu är det nog faktiskt våren jag saknar och längtar efter ( och förstås du, min darl! ) hur klyschigt de än låter.
