What´s the thrill of "Förbjuden kärlek"?
Efter att ikväll blivit totalt knocked off me feet - förälskad i Twilight började jag tänka på detta fenomen, som verkar uppkomma oftare på filmduken än i verkliga livet. Kärleken i denna film beskrivs som stark, oemotståndlig och den ger ett löfte om "to-death-do-us-apart" på ett sätt som får vilka som helst att häpna av övertygelse. Men jag undrar som sagt om det verkligen är det förbjudna som förför mej? Jag tror att det snarare handlar om starka känslor och smärta. I Twilight och andra "förbjuden-kärlek"-filmer tvingar karaktärernas känslor dem att handla, att handla ärligt. Ärliga, starka känslor som handlar om smärta tar stor plats. Spänningen mellan dem i filmen är stor för att de vet att de inte borde dessa känslor för varandra, men spänningen och kärleken är för stor för att kunna låta bli. Denna tanke är ännu inte färdigtänkt, men som sagt, jag tror att det handlar om att smärtan de båda känner, över att de inte kan vara med varandra på samma sätt som andra, den smärtan gör att man (=jag, borde väl egentligen bara tala för mej själv) dras till deras kärlek, för att den är allt annat än vardaglig och lugn.
Ibland skäms jag över att komma från västvärlden.
En fruktansvärd smärta infinner sej i mitt bröst, men den är löjlig i jämförelse med vad de människor i Rwanda fick uthärda under 90-talet. Jag har just sett "Hotel Rwanda". Tårar rinner ner för mina kinder när jag tänker på hur svarta människor har behandlas med en sådan respektlöshet och som om de vore värdelösa genom tiderna, och hur detta är något som i allra högsta grad ännu pågår. Här tänker jag på hur vita människor världen över bara stod och såg på när folkmordet i Rwanda skedde. Tårarna speglar också den skuld jag känner över att vara vit, att vara uppväxt i löjligt trygga och lagoma Sverige. Här har vi underliga problem, problem som rör hur vi genom någon ny falsk och löjlig diet ska bli pinnsmala eller statusen som kommer med att ha snygga materiella ting och en bunt med sedlar i våra händer. Jag önskar att den här känslan ständigt brann i mej, känslan av att de problem jag ibland inbillar mej att jag har, knappast är problem utan möjligen små kullar, liknade vägbulor, jag behöver ta mej över och som jag även relativt lätt tar mej över.
Min intention är aldrig att förlöjliga eller underskatta att människor i Sverige också kan ha de förjävligt, de är jag såklart medveten om. Men det är inte dem människorna jag tänker på, utan mina tankar går till människor som klagar över att inte ha något jobb trots att dem inte söker några, människor som klagar på att de har lite pengar men sen går och köper en cafe latte var och varann dag. När ska vi inse att vi är lyckligt lottade och ta ner vår perfektionistiska fasad? Jag blir besviken, på mej själv och på resten av världen som bara stått och sett på när massaker har skett i (t.ex.) Afrika.
Afrika kommer alltid finnas i mitt hjärta.
