Livet

Romeo-och-Julia-kärlek. Vad är det som är så förförande och upphetsande med det? Vad är tjusningen? Visst det är förbjuden kärlek och fel and all that, men är det verkligen allt?

Efter att ikväll blivit totalt knocked off me feet - förälskad i Twilight började jag tänka på detta fenomen, som verkar uppkomma oftare på filmduken än i verkliga livet. Kärleken i denna film beskrivs som stark, oemotståndlig och den ger ett löfte om "to-death-do-us-apart" på ett sätt som får vilka som helst att häpna av övertygelse. Men jag undrar som sagt om det verkligen är det förbjudna som förför mej? Jag tror att det snarare handlar om starka känslor och smärta. I Twilight och andra "förbjuden-kärlek"-filmer tvingar karaktärernas känslor dem att handla, att handla ärligt. Ärliga, starka känslor som handlar om smärta tar stor plats. Spänningen mellan dem i filmen är stor för att de vet att de inte borde dessa känslor för varandra, men spänningen och kärleken är för stor för att kunna låta bli. Denna tanke är ännu inte färdigtänkt, men som sagt, jag tror att det handlar om att smärtan de båda känner, över att de inte kan vara med varandra på samma sätt som andra, den smärtan gör att man (=jag, borde väl egentligen bara tala för mej själv) dras till deras kärlek, för att den är allt annat än vardaglig och lugn.