Livet

Jag har inte dött, inte insjuknat i nån underlig sjukdom som gör att jag inte kan använda datorn och inte heller glömt bort att du finns här, min kära blogg. Något ännu mer förödande för dej har inträffat, jag har gått och blivit GLAD.

Som ni, som läst min blogg tidigare, sett så skriver jag oftast då jag är ledsen för något. Och eftersom att jag är, och för alltid kommer att förbli, en känslomänniska så händer det ofta att jag blir ledsen. Ungefär lika ofta som jag är glad, eller åtminstone nöjd, men då skriver jag inte här.

Vad har då orsakat denna hemska förödelse? Jag har fått besked om kärlek. Vilket alltid är välkommet och trevligt. Så om du får lust, skicka in lite kärlek i denna vackra rosa skapelse :D

De kanske verkar absurt att jag bara nåt inlägg tidigare skrivit om "kärleken som övervinner allt", men den här kärleken jag nu skriver om, dem är inte sådan. Jag kan ju bara prata om den kärlek jag känner, och den kanske inte övervinner allt, men den är stark.


Det är inte den vackraste kvinna som har de starkaste känslorna. / Irländskt ordspråk

Jag hittade ett citat.

Jag har funderat över passion. och hjältar. och hjärnspöken.

First thing´s first. Passion, måste man ha bara en? Kan man få ha flera? Jag funderar på om min passion helt enkelt är livet, eller känslor. Utan känslor skulle jag inte tycka att de fanns en anledning att leva. Känslor är min passion, ett liv fyllt av känslor. Nu kan man ju undra hur man ska kunna leva utan känslor? Alla har väl de kan man tycka. Men jag menar att det finns många som inte utsätter sej för vissa saker i livet för att man är rädd för att få sina känslor sårade. Jag menar inte att jag är modig som vågar bli sårad, jag kanske är dumdristig, utsätter mej för för mycket känslor. Jag kan inte styra min tankar, mina känslor styr mej alltid. Om de skulle vara så att min passion istället är livet, så skulle alla mina intressen vara min passion, men de är de jag menar, jag sätter inte ner min själ i något av mina intressen, de skulle vara familj, vänner och älskling i sånt fall. Kanske är ni min passion? 

Heroes. Ni vet i sagorna? Där prinsessan blir räddad av sin hjälte i rustning på en vit häst? Jag skulle aldrig vilja vara en prinsessa i nån av dessa sagorna. Jag vill kunna vara min egen hjälte, jag tänker bara bli de. Jag vill kunna vara ledsen, och jag vill kunna vara glad, men aldrig känna att jag måste ha en hjälte för att kunna leva. Visst vill jag kunna bli omhändertagen av någon när något hemskt händer, of course. Menar bara att vissa gånger vill jag ha en egen hjälte, en vän, men jag vill få möjligheten att vara precis lika mycket hjälte tillbaks mot min. Min definition av en hjälte är inte en man på en vit häst, en hjälte är en person som finns där för dej och som du finns för tillbaks.   

Hjärnspöken har spökat i huvudet idag. Det händer ganska ofta, jag oroar mej alldelens för ofta. Absolut mer än behövligt. Ibland önskar jag bort lite av mina miljontals tankar. Svartsjuka, oro för att dåliga och hemska saker ska hända, oro för att inte klara av vissa saker. Klart man ska oroa sej lite då och då, det är naturligt, de har vi lärt oss av våra mammor :P skämtåsido, oro är inget bra, men de kanske bara helt enkelt är ett sätt att omedvetet lugna sej själv att man är en god människa!?

What can I do? When the bird's got to die.What can I do? When she's too weak to fly.What can I do? When she's calling my name.She's crying.Mama, Help me to live.What can I do?

                                                                                     antony & the johnsons - what can I do

När ska jag lära mej att ge mej? När ska jag förstå att frågorna måste sluta och att tanken och funderingen måste få ta sin tid för dej. Och att modet måste komma, besluttagande är svårt för dej, obviously, men de är nog bara modet att hoppa ut som fattas. Du måste förstå att jag klarar mej alltid, jag har blivit sårad förr, och jag har klarat mej ur de.

Jag är en sån lögnare, de är så lätt att ljuga. Allt bra? jajamen, fint här, du då? (Deäråthelvetejagvetintevartjagskatavägen,jagklättrarpåväggarnaförattdekännssomomjagkommerattbli lämnadavdej,theone.) Tanken och svaret stämmer inte alltid ihop. 
Jag behöver få bli behövd. fuckfuckfuckmitthuvemåstefårast. ge mej knark.  
  

What if? Tänk om de skulle vara så, att de inte är kärleken som övervinner allt, utan hälsan? Om man som människa inte mår bra, kanske man inte kan få ett bra förhållande? Jag skulle hata om det var så, för de skulle förklara allt som händer i mitt liv just nu.
Om de är sanningen, så föredrar jag nog den här gången, fast jag alltid säger att jag vill hellre veta än vara ovetande, att förbli just ovetande. Jag vill inte ha en sanning som säger att min och din kärlek inte duger. Eller för den delen, att kärlek inte duger överhuvudtaget.

Tanken på det, får mej ju att bli ännu mer ledsen, om man inte mådde bra från början, och ställs inför denna sanningen, så inte fan mår man bättre efteråt. Att komma på att det troligtvis är så det ligger till, att utan hälsa, räcker inte kärlek till.



Kärlek räcker oftast väldigt långt, men tyvärr tror jag inte längre på att "Kärleken övervinner allt".