Passion. Hjältar. Hjärnspöken.
Jag har funderat över passion. och hjältar. och hjärnspöken.
First thing´s first. Passion, måste man ha bara en? Kan man få ha flera? Jag funderar på om min passion helt enkelt är livet, eller känslor. Utan känslor skulle jag inte tycka att de fanns en anledning att leva. Känslor är min passion, ett liv fyllt av känslor. Nu kan man ju undra hur man ska kunna leva utan känslor? Alla har väl de kan man tycka. Men jag menar att det finns många som inte utsätter sej för vissa saker i livet för att man är rädd för att få sina känslor sårade. Jag menar inte att jag är modig som vågar bli sårad, jag kanske är dumdristig, utsätter mej för för mycket känslor. Jag kan inte styra min tankar, mina känslor styr mej alltid. Om de skulle vara så att min passion istället är livet, så skulle alla mina intressen vara min passion, men de är de jag menar, jag sätter inte ner min själ i något av mina intressen, de skulle vara familj, vänner och älskling i sånt fall. Kanske är ni min passion?
Heroes. Ni vet i sagorna? Där prinsessan blir räddad av sin hjälte i rustning på en vit häst? Jag skulle aldrig vilja vara en prinsessa i nån av dessa sagorna. Jag vill kunna vara min egen hjälte, jag tänker bara bli de. Jag vill kunna vara ledsen, och jag vill kunna vara glad, men aldrig känna att jag måste ha en hjälte för att kunna leva. Visst vill jag kunna bli omhändertagen av någon när något hemskt händer, of course. Menar bara att vissa gånger vill jag ha en egen hjälte, en vän, men jag vill få möjligheten att vara precis lika mycket hjälte tillbaks mot min. Min definition av en hjälte är inte en man på en vit häst, en hjälte är en person som finns där för dej och som du finns för tillbaks.
Hjärnspöken har spökat i huvudet idag. Det händer ganska ofta, jag oroar mej alldelens för ofta. Absolut mer än behövligt. Ibland önskar jag bort lite av mina miljontals tankar. Svartsjuka, oro för att dåliga och hemska saker ska hända, oro för att inte klara av vissa saker. Klart man ska oroa sej lite då och då, det är naturligt, de har vi lärt oss av våra mammor :P skämtåsido, oro är inget bra, men de kanske bara helt enkelt är ett sätt att omedvetet lugna sej själv att man är en god människa!?
First thing´s first. Passion, måste man ha bara en? Kan man få ha flera? Jag funderar på om min passion helt enkelt är livet, eller känslor. Utan känslor skulle jag inte tycka att de fanns en anledning att leva. Känslor är min passion, ett liv fyllt av känslor. Nu kan man ju undra hur man ska kunna leva utan känslor? Alla har väl de kan man tycka. Men jag menar att det finns många som inte utsätter sej för vissa saker i livet för att man är rädd för att få sina känslor sårade. Jag menar inte att jag är modig som vågar bli sårad, jag kanske är dumdristig, utsätter mej för för mycket känslor. Jag kan inte styra min tankar, mina känslor styr mej alltid. Om de skulle vara så att min passion istället är livet, så skulle alla mina intressen vara min passion, men de är de jag menar, jag sätter inte ner min själ i något av mina intressen, de skulle vara familj, vänner och älskling i sånt fall. Kanske är ni min passion?
Heroes. Ni vet i sagorna? Där prinsessan blir räddad av sin hjälte i rustning på en vit häst? Jag skulle aldrig vilja vara en prinsessa i nån av dessa sagorna. Jag vill kunna vara min egen hjälte, jag tänker bara bli de. Jag vill kunna vara ledsen, och jag vill kunna vara glad, men aldrig känna att jag måste ha en hjälte för att kunna leva. Visst vill jag kunna bli omhändertagen av någon när något hemskt händer, of course. Menar bara att vissa gånger vill jag ha en egen hjälte, en vän, men jag vill få möjligheten att vara precis lika mycket hjälte tillbaks mot min. Min definition av en hjälte är inte en man på en vit häst, en hjälte är en person som finns där för dej och som du finns för tillbaks.
Hjärnspöken har spökat i huvudet idag. Det händer ganska ofta, jag oroar mej alldelens för ofta. Absolut mer än behövligt. Ibland önskar jag bort lite av mina miljontals tankar. Svartsjuka, oro för att dåliga och hemska saker ska hända, oro för att inte klara av vissa saker. Klart man ska oroa sej lite då och då, det är naturligt, de har vi lärt oss av våra mammor :P skämtåsido, oro är inget bra, men de kanske bara helt enkelt är ett sätt att omedvetet lugna sej själv att man är en god människa!?
Kommentarer
Trackback
