Konsekvenser.
Mitt sommarjobb gör att jag behöver göra nåt jag aldrig gjort förut (eller ja, flera saker jag inte gjort förut). Denna speciella sak är att jobba natt, vaken natt. Eftersom detta är något nytt för min kropp så blir det en del konsekvenser av det arbetssättet.
1. Man vänder på dygnet. Och det här är ju en ganska självklar konsekvens då man måste få sin skönhetssömn någon gång, men eftersom jag är en sån människa som tycker att dagen börjar kring kl.09-10 där nånstans och slutar strax efter 18, så blir det inte mycket dag kvar till mej. det är lite tråkigt.
2. Datum försvinner. Man vet inte vad det är för veckodag och absolut inte vad de är för datum.
3. Den 3:dje, och för den här gången sista, konsekvensen är den som jag mest nyligen erfarit. Jag har under 1,5 vecka endast jobbat natt, men nu är det slut med det. Idag ska jag börja kring 15 och bara jobba kväll. Konsekvensen av det blev att imorse vid 05:15 vaknade jag med ett ryck och trodde att jag försovit mej. Jag trodde på allvar att klockan var 17:15, vilket skulle betyda att jag försovit mej ca 2 h. Detta skulle aldrig hänt mej förut, då jag aldrig för hela mitt liv skulle kunna sova så länge som 17 och för den delen inte ens till 15. När chocken väl hade lagt sej då jag kommit på att på mobilen så står det inte 05:15 på kvällen utan 17:15.
Jag skyller på nattjobb och ständig trötthet.
well, read´em and weap.
Är det en beordning eller ett uppgivande? Var tanken att man skulle tycka synd om de som blir utsatta för rakningen och förstörelsen, eller var tanken istället att medlidandet skulle vara med dem beordrade att utföra sysslan? Jag antar att det svaret kan ligga i betraktarens ögon. Mina ögon säger uppgivande. Vad säger det om mej?
Saknad.
Men, jag funderar på att om jag kanske istället ska vara glad och skratta för att jag har er. Utan er vore jag ju ledsen hela tiden. Ni gör ju mitt liv till ett underbart liv. Det enda tråkiga är att ni alla är så långt bort.
Usch. så mycket närhet som jag nu har fått gör mej ju så mjäkig. Menmen, it´s totally worth it.
Johanna Nilsson. Again.
Ur "Rebell med frusna fötter" av Johanna Nilsson
Me?
Jag tror att mitt största problem just nu är att jag hela tiden väntar på att nån ska komma och rädda mej på sin vita hingst. Men jag måste inse att det är JAG som måste rädda mej själv. Det är upp till MEJ att vara glad. Vart har den positiva Josefin tagit vägen? Om jag någon gång skulle gå till en psykolog eller liknande är min största rädsla att den människan skulle säga att jag inte hade nåt där och göra för att jag inte är deprimerad. Fine, jag är inte deprimerad, det är jag inte (hur kommer det sej att jag nu fick det där att låta som ett desperat försök att övertala er alla om detta:S). Men det som personen inte skulle veta är att jag inte är som jag varit, men hur ska denna personen ens ha en chans att förstå det? Är det kanske egentligen någonting som har med att bli vuxen att göra? Men, varför känns det då som att jag inte känner igen mej själv?
