Lars.
Jag är svag för tafatta människor, eller mest tafatta roller, som denna, i filmer.
De människorna känns så äkta. De gör inget för att de måste eller för
att nån förväntar sig det. Kanske är inte de beteendet de har ett önskvärt
beteende av dem själva, för troligen har de inte ens möjligheten att
försöka leva upp till några normer eller förväntningar. De måste bete sig som de
gör, för allt annat gör ont. De är hemskt, såklart. Men äkteheten, som känns overkligt
reell även på film, den är så vacker. Jag saknar äkthet.
avvikare.
Detta citat slår mej i magen med en sån kraft att jag tappar luften (om jag ska ta användning av min dramatiska sida). Som den individualist jag är måste jag ändå erkänna att jag slås av sanningen i ovan citerade mening. Så fungerar jag, och många med mej, men kriget i mej om detta är långt ifrån vapenvila. I kriget hoppas jag på en vinnare och det är den sidan av mig som vill att alla människor ska få ses som en enskild individ. En enskild individ som inte representerar en grupp och därmed den gruppens egenskaper.
Men eftersom en sida av mej motvilligt måste erkänna att jag kategoriserar människor till höger och vänster utan närmare eftertanke, dras mina tankar till den städigt återkommande frågan "Varför?". I mitt huvud vinner den frågan alla priser, alla år, för bästa liveakt. Varför? Varför fungerar jag, och många fler, på detta sätt? Detta kategoriserandets fenomen? Troligen kommer inget "för att.."-svar på denna fråga. Även utan svar är denna fråga nåt som kittlar och envisas i mitt huvud. Grupptänkande. Kategorier. Ett överlevnadskitt? Måste det vara så?
Hur kommer det sej att jag så många gånger finner mej själv i en kamp om frågor som känns så otroligt hopplösa? Frågor kring fenomen och ämnen som inte har någon lätt lösning, vad säger detta om min person?
fastnat i tentaskrivandet.
Jag sitter nu i det hus jag växt upp och försöker värka fram lite text till en tenta, men mina tankar far hela tiden till Afrika (att mina pappa lägger golv i rummer bredvid och med andra ord sågar med sticksåg med jämna mellanrum gör inte heller koncentrationen bättre, men ingen bitterhet på honom). Jag har börjat känna saknad till Namibia på ett helt annat sätt nu. Jag saknar enkelheten, här finns falskhet på en mycket högre nivå. Jag saknar att kunna tänka klart, för tillfället är det nog mycket skolan som gör det grötit i huvet. Där kunde jag det. Vilket känns ologiskt. Men kanske var det de svåra förhållandena som gjorde att jag var tvungen att tänka klart, de fanns inte utrymme för petitesser. Här är utrymmet 50 gånger för stort. De blir en massa onödiga petitesser.
Men mest av allt gillade jag att kunna få ett perspektiv på det livet jag lever här, för att livet där var så annourlunda, därför var det lättare att hålla isär det med livet här.
Möjligen kan det ju helt enkelt vara såhär, att nu har det gått snart 2 månader och det som jag tyckte var svårt att hantera i Namibia har bleknat bort i minnet av allt det fina som det gjort med mej. Ändå vill jag i just denna stund göra Namibia till ett minne jag vill förhärliga.
