avvikare.
"Att bli identifierad med en grupp människor betyder att personen bemöts som en representant för denna grupp - och inte som en konkret person som skiljer sig från alla andra" (Madsen, 2006:190)
Detta citat slår mej i magen med en sån kraft att jag tappar luften (om jag ska ta användning av min dramatiska sida). Som den individualist jag är måste jag ändå erkänna att jag slås av sanningen i ovan citerade mening. Så fungerar jag, och många med mej, men kriget i mej om detta är långt ifrån vapenvila. I kriget hoppas jag på en vinnare och det är den sidan av mig som vill att alla människor ska få ses som en enskild individ. En enskild individ som inte representerar en grupp och därmed den gruppens egenskaper.
Men eftersom en sida av mej motvilligt måste erkänna att jag kategoriserar människor till höger och vänster utan närmare eftertanke, dras mina tankar till den städigt återkommande frågan "Varför?". I mitt huvud vinner den frågan alla priser, alla år, för bästa liveakt. Varför? Varför fungerar jag, och många fler, på detta sätt? Detta kategoriserandets fenomen? Troligen kommer inget "för att.."-svar på denna fråga. Även utan svar är denna fråga nåt som kittlar och envisas i mitt huvud. Grupptänkande. Kategorier. Ett överlevnadskitt? Måste det vara så?
Hur kommer det sej att jag så många gånger finner mej själv i en kamp om frågor som känns så otroligt hopplösa? Frågor kring fenomen och ämnen som inte har någon lätt lösning, vad säger detta om min person?
Detta citat slår mej i magen med en sån kraft att jag tappar luften (om jag ska ta användning av min dramatiska sida). Som den individualist jag är måste jag ändå erkänna att jag slås av sanningen i ovan citerade mening. Så fungerar jag, och många med mej, men kriget i mej om detta är långt ifrån vapenvila. I kriget hoppas jag på en vinnare och det är den sidan av mig som vill att alla människor ska få ses som en enskild individ. En enskild individ som inte representerar en grupp och därmed den gruppens egenskaper.
Men eftersom en sida av mej motvilligt måste erkänna att jag kategoriserar människor till höger och vänster utan närmare eftertanke, dras mina tankar till den städigt återkommande frågan "Varför?". I mitt huvud vinner den frågan alla priser, alla år, för bästa liveakt. Varför? Varför fungerar jag, och många fler, på detta sätt? Detta kategoriserandets fenomen? Troligen kommer inget "för att.."-svar på denna fråga. Även utan svar är denna fråga nåt som kittlar och envisas i mitt huvud. Grupptänkande. Kategorier. Ett överlevnadskitt? Måste det vara så?
Hur kommer det sej att jag så många gånger finner mej själv i en kamp om frågor som känns så otroligt hopplösa? Frågor kring fenomen och ämnen som inte har någon lätt lösning, vad säger detta om min person?
Kommentarer
Trackback
