Värderingar.
Det är så underligt att man totalt kan tappa sina värderingar, eller kanske inte tappa men tappa bort. Jag glömmer så ofta vad jag tycker är viktigt här i livet. Ibland känns det som att jag slänger bort mitt liv på att fundera över saker som har hänt eller som jag inte vill eller vill ska hända i framtiden. Varför gör jag inget åt det istället? Passivitet är ingen attraktiv egenskap. Så mycket av min tid har gått åt till teven och serier på dvd, men jag är tudelad när det gäller det här eftersom jag älskar att jag kan slappna av totalt och glömma resten av världen när jag ser på teve, och just nu behövs det. Men kommer jag bli en såndär tjej som alltid tror att livet är en film?
En sån som inte riktigt vet vart hon själv slutar och tjejen i filmen börjar. Det är ju verkligen inget önskvärt. Återigen undrar jag vilket som kommer först, latheten eller helt enkelt att jag inte har orken till att vara aktiv? It´s a fine line.
Största delen av mina tankar som sagt spenderas på saker som kommer hända eller inte hända i framtiden, och det behöver kanske inte vara fel. Men vad har jag för nytta av allt detta framtidstänkande? När jag inte kan komma ihåg och ta hand om det som jag tycker är viktigt nu? När tankar om sånt som egentligen inte är relevant, eftersom att jag tror att framtiden händer vad jag än tänker, får ta stört plats och mina värderingar kraschar.
Jag har underbara människor i mitt liv, även om de inte fysiskt befinner sej i mitt liv, och jag själv upplever att jag försummar dem. Alla relationer behöver näring, så varför låter jag all min näring gå åt till att fundera på orelevanta saker?
En sån som inte riktigt vet vart hon själv slutar och tjejen i filmen börjar. Det är ju verkligen inget önskvärt. Återigen undrar jag vilket som kommer först, latheten eller helt enkelt att jag inte har orken till att vara aktiv? It´s a fine line.
Största delen av mina tankar som sagt spenderas på saker som kommer hända eller inte hända i framtiden, och det behöver kanske inte vara fel. Men vad har jag för nytta av allt detta framtidstänkande? När jag inte kan komma ihåg och ta hand om det som jag tycker är viktigt nu? När tankar om sånt som egentligen inte är relevant, eftersom att jag tror att framtiden händer vad jag än tänker, får ta stört plats och mina värderingar kraschar.
Jag har underbara människor i mitt liv, även om de inte fysiskt befinner sej i mitt liv, och jag själv upplever att jag försummar dem. Alla relationer behöver näring, så varför låter jag all min näring gå åt till att fundera på orelevanta saker?
tentaångest, stök och beroende.
(Tänk att mina inlägg här nästan alltid pryds av rubriker med tre tankespöken)
Så en tenta är väldigt snart belägen i mitt schema, så tentaångesten har infunnit sej. Välkommen.
Det här är inget ovanligt, det tentor som skrivits förut har även dem genomsyrats av denna ångest. Däremot har jag aldrig annars varit helt blank, det står verkligen still. Har inget att skriva om än så länge, inga tankar, inga idéer. Så förut var kanske ångest stor som en fotboll i magen, men nu, då har den kanske mera storleken av två eller tre badbollar.
Min lägenhet är stök, den är inte stökig på så vis att det är skitigt och hemskt mycket grejer överallt, inte enligt mej själv iaf (en väldigt pedantiskt person hade nog behövt terapi efter endast ett besök hemma hos mej). Utan problemet ligger i att det är för mycket inredningsgrejor överallt, möbler, prydnadssaker och tavlor högt och lågt. Det finns ingen samhörighet eller ordning på inredningen. Detta leder också till att det blir väldigt svårt att hålla ordning på andra saker, kläder, smycken osv. Problemet förvärras bara hela tiden av att allting annat i mitt liv snor så mycket tid, och med allting annat menar jag skolan, sen lär väl erkännas att umgänge med pojkvännen har tagit en massa tid också, men det klagar jag ju inte över:P Jag har alltså några saker och idéer liggande som skulle kunna göra lite ordning i mitt kaos, men har varken ork eller tid till att fixa detta.
Beroendet handlar om närhet. När man har levt i ett långdistansförhållande i ett år, där man endast träffats cirka 1 gång i månaden, och helt plötsligt har endast några få mil emellan, så blir man en närhetsjunkie. Jag klarade mej utan kramar av min pojkvän upp till tre veckor utan att störas speciellet mycket av det. Nu när vi har träffats varje helg i tre veckor, så känns det i mej som om jag ska avlida redan nu i denna stund, när han åkte ifrån mej tidigt i morse. Det här är ett otroligt underligt fenomen, jag vet enligt bevis från förut att jag klarar mej utan hans kramar i flera veckor. Psykiskt är jag alltså medveten om att jag klarar det här hur bra som helst. Men, fysiskt, i kroppen gör det på riktigt ont, min kropps längtan efter hans närhet är oändligt stor. Mycket underligt som sagt.
När huvudet säger en sak och kroppen och känslorna en annan, vilket är på riktigt?
Så en tenta är väldigt snart belägen i mitt schema, så tentaångesten har infunnit sej. Välkommen.
Det här är inget ovanligt, det tentor som skrivits förut har även dem genomsyrats av denna ångest. Däremot har jag aldrig annars varit helt blank, det står verkligen still. Har inget att skriva om än så länge, inga tankar, inga idéer. Så förut var kanske ångest stor som en fotboll i magen, men nu, då har den kanske mera storleken av två eller tre badbollar.
Min lägenhet är stök, den är inte stökig på så vis att det är skitigt och hemskt mycket grejer överallt, inte enligt mej själv iaf (en väldigt pedantiskt person hade nog behövt terapi efter endast ett besök hemma hos mej). Utan problemet ligger i att det är för mycket inredningsgrejor överallt, möbler, prydnadssaker och tavlor högt och lågt. Det finns ingen samhörighet eller ordning på inredningen. Detta leder också till att det blir väldigt svårt att hålla ordning på andra saker, kläder, smycken osv. Problemet förvärras bara hela tiden av att allting annat i mitt liv snor så mycket tid, och med allting annat menar jag skolan, sen lär väl erkännas att umgänge med pojkvännen har tagit en massa tid också, men det klagar jag ju inte över:P Jag har alltså några saker och idéer liggande som skulle kunna göra lite ordning i mitt kaos, men har varken ork eller tid till att fixa detta.
Beroendet handlar om närhet. När man har levt i ett långdistansförhållande i ett år, där man endast träffats cirka 1 gång i månaden, och helt plötsligt har endast några få mil emellan, så blir man en närhetsjunkie. Jag klarade mej utan kramar av min pojkvän upp till tre veckor utan att störas speciellet mycket av det. Nu när vi har träffats varje helg i tre veckor, så känns det i mej som om jag ska avlida redan nu i denna stund, när han åkte ifrån mej tidigt i morse. Det här är ett otroligt underligt fenomen, jag vet enligt bevis från förut att jag klarar mej utan hans kramar i flera veckor. Psykiskt är jag alltså medveten om att jag klarar det här hur bra som helst. Men, fysiskt, i kroppen gör det på riktigt ont, min kropps längtan efter hans närhet är oändligt stor. Mycket underligt som sagt.
När huvudet säger en sak och kroppen och känslorna en annan, vilket är på riktigt?
Konsten att ständigt ligga efter.
Hmm. Den konsten borde jag få nåt sorts pris för. Hur kommer det sej att jag alltid lyckas göra allt annat än just det jag ska göra? Varför är allting roligare än det ansträngande? Och nu är det inte givet att bara för att det är ansträngande så måste det vara tråkigt ansträngande, utan jag kan tycka att det är något roligt ansträngande. Såsom att till exempel sy; mer ansträngande än att kolla på teve, men egentligen mycket mer underhållande än nåt timmeslångt teveprogram om modeller.
Kan nån som är urusel på min konstform berätta för mej hur skönt det är att ligga före, eller åtminstone i takt med sin egen vardag? Din specialité ska alltså vara; ständigt före eller i takt med vardagen.
Tips är alltså mycket välkommna.
Jag tänker ibland att kanske skulle jag hoppa över ett moment lite snyggt och komma ikapp för en gångs skull och börja på nästa i tid, men detta känns så otroligt fel i min själ att jag mår illa. Jag vill inte va hon som inte gör vad hon ska. Fast kanske att det skulle va bättre att komma ikapp och göra bättre ifrån sej. Stressen att ständigt ligga efter skulle förhoppningsvis vara borta, detta skulle göra det lättare att koncentrera sej på att bara prestera bra.
Hoppa över och känna sej dålig för de? Eller hanka fram ständigt lite efter planeringen men inte lika presterande?
Kan nån som är urusel på min konstform berätta för mej hur skönt det är att ligga före, eller åtminstone i takt med sin egen vardag? Din specialité ska alltså vara; ständigt före eller i takt med vardagen.
Tips är alltså mycket välkommna.
Jag tänker ibland att kanske skulle jag hoppa över ett moment lite snyggt och komma ikapp för en gångs skull och börja på nästa i tid, men detta känns så otroligt fel i min själ att jag mår illa. Jag vill inte va hon som inte gör vad hon ska. Fast kanske att det skulle va bättre att komma ikapp och göra bättre ifrån sej. Stressen att ständigt ligga efter skulle förhoppningsvis vara borta, detta skulle göra det lättare att koncentrera sej på att bara prestera bra.
Hoppa över och känna sej dålig för de? Eller hanka fram ständigt lite efter planeringen men inte lika presterande?
