hur höjer man sin motivation?
Vad gör man när inspirationen inte finns? Vad gör man när man tillochmed kommer så långt i tankarna att man kommer på sej själv med att tänka "jag kan lika gärna gå ut mitt framför den där bilen, de skulle ändå inte spela någon roll vad som händer mej"? Hur hittar man sin inspiration och sin motivation? Vart?
Dem här tankarna har flugit omkring i mitt huvud idag. Jag har också tänkt på vad som gör att inspirationen faktiskt försvinner från början, man känner att man vill något, man vill gå en utbildning, jättegärna, men ändå finns inte alltid inspirationen där hela tiden. Beror det på trötthet? Hösten? Regnet som vägrar sluta komma ner likt ett skyfall? För lite friskluft? Är det "bara" sånt?
Känslan är hopplöshet, man ser ingen utväg, inte just när inspirationen har försvunnit, man känner bara för att ge upp. är det kanske det man precis ska låta bli med? Ska man kanske anstänga sej lite mer just då? Kämpa hårdare. Eller leder det kanske bara till att man mår ännu sämre, när man tröttar ut sej alltför mycket?
Vad är de då som känns jobbigt? Krav? Varför känns krav jobbigare nu än förut? Har man kanske inte fått lika höga krav ställda på sig någonstans förr. Vad gör man då för att få ordning på sig själv och kraven?
Vad gör man när man har så många frågor utan svar? Vem vet svaren?
balans och förståelse
Jag håller delvis med, balans är något att eftersträva, men förståelse för samhällets regler och normer vill jag inte håll med om att det behövs. Jag menar att de behövs förståelse för andra människor i samhället inte samhällets normer. Andra människors normer(inte bara mina egna) däremot kan vara intressanta. Jag kanske uppfattar allt fel, de är kanske vad Durkheim vill säga, men jag förstår det som att han vill att alla ska ha samma normer, vilket jag anser är helt omöjligt. Vi växer upp i olika delar av världen allihopa, med olika villkor, hur ska jag kunna ha samma normer som du? Vem ska anpassa sej efter vem?
Så balans i samhället är nog en gemensam norm vi alla borde ha, men hur får vi något sådant? Jag menar att förståelse och respekt, inte nödvändigtvis kärlek, för andra människor är lite utav en lösning.
Alla kan ju trots allt inte gilla mej, och jag kan ju inte gilla alla. Men jag kan ha förståelse och respekt, och försöka(vilket dock är väldigt svårt) att inte dömma.
fyrverkerier.
men de va fyrverkierier, dem var fina de lilla jag såg genom fönstret, undrar varför bara? de blir min stora fundering hela kvällen nu. hmm. jag har hittat ett band, guillemots heter dem, man blir glad av dem. de passar bra i höstmörkret, dock gillar jag de...höstmörkret alltså.
en andra chans?
jag har sex and the city abstinens. hoppas nilla får med dem imorn.
min mormor ringde idag, vi pratade om stickning, de var trevligt. hon är så full av liv. inspirerande.
jag såg oxå på outsiders om han med en "real-doll", de är så intressant sånt där, alla borde se på outsiders, kanske mer skulle bli accepterat i vårat "perfekta" samhälle?
dock skulle jag aldrig ens kunna va i närheten av en sån docka, jag är rädd för skyltdockor liksom, hur skulle de då funka med en gjord i silikon som ser jävligt riktig ut? troligtvis inte så bra, men de vore schysst och få se en.
mb 10 år
inatt var jag vaken med älsklingen till 03:30 och kollade på musikbyrån 10 år, de var en massa kärlek.
antony and the johnsons, kent, ola salo, jenny och robyn
med list of demands. och rickard såklart, om de inte
hade varit för honom hade jag inte ens brytt mej
och titta på den 5 timmar långa sändningen.
jag kom just på den största anledningen till varför
jag vill vara med honom, det finns ingen annan i
mina tankar,
han är the one and only som jag kan tänka mej
att leva med. jag känner det som om det inte finns
någon annan för mej, jag skulle kunna benämna
honom med ett sånt bisarrt ord som soulmate.
darl.
Ibland är de såhär det känns. perfektion
vad är perfektion? finns det nåt sånt? jag har just kommit på att jag är en slav under perfektionens klubba, men att jag inte tror på det. vem vill inte vara perfekt? de som anses perfekt för en själv, de vill man ju uppnå, eller är de bara jag? hursomhelst så vill jag inte längre vara perfekt, en perfektion är kanske en helt sann människa, isånt fall vill jag vara perfekt.
jag har nu snart gått 10 veckor på en högskoleutbildning. bara för några enstaka år sen så hade jag aldrig trott de här om mej, särskilt inte att jag skulle gå den sortens utbildning som jag gör. men jag stortrivs verkligen, många nya tankar har väckts och fötts i mitt något förvirrade inre. jag vet att den här utbildningen kommer att skada mej, inte dåligt enligt mej dock, men ni andra kommer att rulla med ögonen och sucka, "håller hon på och analyserar nu igen, hur orkar hon?"
jag gillar det likväl, analyser är intressant.
