Livet

Jag trodde att det var sömn jag behövde, vila och att nån tar hand om mej. Men i själva verket var det jag som behövde ta hand om nån nära mej. Ja, jag tänker kalla dej nära mej, även om du är 80 mil bort och jag inte träffat dej på ett halvår. Du är och kommer för alltid att vara min älskade Elin! Du gjorde mej glad idag, även om det var sorgliga nyheter du hade.

Jag tror att mitt största problem just nu är att jag hela tiden väntar på att nån ska komma och rädda mej på sin vita hingst. Men jag måste inse att det är JAG som måste rädda mej själv. Det är upp till MEJ att vara glad. Vart har den positiva Josefin tagit vägen? Om jag någon gång skulle gå till en psykolog eller liknande är min största rädsla att den människan skulle säga att jag inte hade nåt där och göra för att jag inte är deprimerad. Fine, jag är inte deprimerad, det är jag inte (hur kommer det sej att jag nu fick det där att låta som ett desperat försök att övertala er alla om detta:S). Men det som personen inte skulle veta är att jag inte är som jag varit, men hur ska denna personen ens ha en chans att förstå det? Är det kanske egentligen någonting som har med att bli vuxen att göra? Men, varför känns det då som att jag inte känner igen mej själv?